Intresserar man sig för, och lyssnar på, människor så märkar man snart att musik är något centralt. Folk berättar om sina liv och inte sällan kommer det fram hur de har påverkats och rentav präglats av den musik de, ofta passionerat, lyssnade till som unga.

Jag är inget undantag. Musik har varit och är något jätteviktigt för mig. Jag minns hur jag som tidig tonåring begeistrades över reflektionen att Led Zeppelin spelade intelligent. Det hade inte med låttexter att göra, det var själva musiken. Jag kände mig förstådd som intelligent människa av själva musiken. Samma, och mer så, med Bach. Speciellt fugorna. De hade jag hört som barn, hemma hos min far. Och på en barockkonsert vi gick på när jag var kanske fem eller sex. Den minns jag fortfarande.

Ta barnen på konserter! Klassiska konserter. Kammarmusik och körverk. Det vaccinerar dem mot en massa tidssjukdomar. Och de känner sig förstådda som intelligenta varelser, vilket givetvis befrämjar intelligensen. Inte minst då den emotionella intelligensen, den omdömesgilla inlevelseförmågan och sinnet för kvaliteter.

Ta barnen på konserter innan de ens hör inspelad musik! För inspelad musik är något helt annat. Tänk om barnen skulle få se ansikten på en bildskärm innan de fick se dem i verkligheten! Vi får inte tro att det nyfödda barnet är okänsligare för hörselintryck än för synintryck. Barn tar in allt. De första sinnesintrycken lägger grunden för all senare omdömesbildning. En känslomässig klangbotten. Och den börjar med första andetaget. Där är intrycket som störst.

Där är skillnaden mellan noll och ett. Den största skillnaden i världen.

Musik är att människor musicerar. Musik är det man hör av en process; en social och konstnärlig process som innehåller så mycket mer än det man hör. I en inspelning finns bara det man hör, och inte ens det.

Vissa barn kanske är helt okänsliga för denna skillnad redan från början. Men jag tror inte det är många i så fall. Personligen var jag mycket känslig för sådana skillnader och jag har lagt märke till att många barn är det, fastän de inte kan uttrycka detta i ord eller i allmänt läsbara beteenden.

Musik ordnar själen. Saker faller på plats. Det vaga kontureras och låsningar löser upp sig. Självkänslan och harmonin ökar, frustrationerna och ledan minskar.

Men visst finns det utrymme för inspelad musik. En skiva jag ofta lyssnade till som pojke var Prokoffiefs musikaliska saga Peter och vargen. Buffy Saint-Marie's Soldier Blue grep mig känslomässigt som nio-tioåring och fick mig att vilja bli indian, med korpsvart, glänsande hår, skarpskurna drag, örnnäsa och allt. Och som fyra- femåring fick jag förfoga över en trave singelskivor med gamla schlagers. Siv Malmquist och Lill-Babs, Per Myrberg med Trettifyran och sånt (pojken på kunde 0:29 kunde ha varit jag upp i dagen 1966!)

Texterna begrep man ju inte riktigt men det bidrog på sitt sätt till intelligensbefrämjandet. Man fick frågor. Man började undra och ville veta.

Allt sånt försvinner så lätt när skolan gör sitt. Det finns egentligen ingen tråkig kunskap. Kunskap är per definition intresant. Men om den inte presenteras av någon som själv är intresserad, och presenteras utanför ett begripligt sammanhang, då förefaller den givetvis tråkig, det vill säga: andligen näringsfattig. En mager saga.

Sagor ja... själv fick jag nog inte så mycket av sånt. Men jisses vilken sagoivrare vår dotter är, hon kunde sitta och lyssna på (levande, berättade) sagor precis hela dagen. Hon får aldrig nog. Men hon märker direkt om man bara berättar på slentrian, oengagerat, eller som man själv ser och känner vad man säger.  

Prinsessan leker...

Det är det viktiga. Att man ser och känner vad man säger. Och det gäller egentligen även när man spelar musik. För även musiken är något man kan se. Musik syns! Det är bara att lyssna inlevelsefullt, blunda och titta efter, så ser man den. Och här skiljer sig banal och bra musik åt. Banal musik, gjord av oengagerade studiomusiker, ser nämligen otydligare ut. Musiken, såväl som sagan, som ses och känns av den eller de som levererar den, den syns och känns av den som tar emot den.

Eller som en klok berättare sa till mig för en massa år sedan:

Se allt du säger men säg inte allt du ser.

Det gäller i minst lika hög grad musik.

Musiken förvandlar saker. Den är magisk. Den förvandlar till exempel bilder till poesi. I poesin målar man med ord. Inte på en duk, utan i en tid. Musik utspelar sig i tiden. Den tar en tid, sedan finns den bara i åhörarnas inre. Eller bara och bara förresten -- det är på sätt och vis först då den finns i sin helhet. Själva åhörandet är att likna vid en nedladdning. Och så är det ju också med sagor.

Föreställningsförmågan -- förmågan att skapa inre bilder som framkallar känslor och impulser -- är så viktig. På sätt och vis är det den som gör oss mänskliga. Det är föreställningsförmågan vi bör förädla. Den som inte kan föreställa sig saker som den inte har sett med sina ögon, den är en andefattig människa, med ett torftigt inre liv och med dystra utsikter. Musiken är visserligen inte något man i vanlig mening föreställer sig, men som ändå är som verkligast när den lever bara i vårt inre. Precis som en föreställning.

När man blundar för att bättre kunna se. Och, inte minst, känna...

Man borde sjunga varje dag i skolan. I alla årskurser.

Och recitera god dikt.