Inte för att förringa min egen person, men det bästa med mig är helt klart min fru. Hon är helt enkelt min favoritmänniska. På de nio år -- de tre gånger tre år -- vi levt, älskat och arbetat tillsammans har min respekt för henne bara ökat och ökar. Jag känner helt enkelt ingen med ett så knivskarpt omdöme som hon. Hon genomskådar det mesta och har långa antenner som med osviklig precision sträcker sig rakt in i det väsentliga. Yta går hon helt enkelt inte på. Samtidigt som hon älskar det strikta och formella. Hon kan vara den kärvaste konstkritiker och den älskligaste husmor; den vänaste älskarinna och den mest reko kamrat som tänkas kan. Hård som granit. Mjuk som siden, Skarp som glas, vän som en nyutsprungen nyponros. I kid you not. Hon är en valkyria.

Inte för att hon är speciellt förtjust i modernism men en dikt av Karin Boye infinner sig automatiskt och vägrar försvinna, nu när jag tänker på henne:

Du är min själs uppståndelse

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Jo just det: och så fyller hon år idag!

En sak som har intresserat mig så länge jag kan minnas är hur andra människor funkar i huvudet. Hur de tänker, vad som driver dem och vad de känner. Min far älskade klassisk musik och lagade utsökt mat. En passionerad finsmakare. Min mor läste till psykolog och var fosterhemsinspektör när jag växte upp. Hennes man undervisade blivande socionomer. Min farmor skrev psykologiskt djuplodande romaner. Vi filosoferade alltid mycket hemma och jag kände att mina reflektioner värdesattes. Det har nog präglat mig på ett bra sätt.

Jag ritade mycket som barn. Visst läste jag en massa ungdomsböcker periodvis, och snickrade lådbilar, trädkojor och rullbrädor, men jag återkom alltid till ritblocket och den ostörda friden tillsammans med mina egna tankar och visioner.

För barn av den sort som jag var är det viktigt att få vara ifred med sig själv ganska mycket. Att inte bli distraherad och tagen i anspråk för mycket. På scouterna gick jag i två veckor. Jag gillade idén med scouterna -- gör det fortfarande -- men det funkade inte för mig personligen. Det skulle vara fint med en scoutverksamhet som även introverta barn fick plats i. Det hade gjort mig gott.

Inte för att jag visade det men jag tappade lätt respekten för vuxna när jag upplevde dem som avtrubbade eller självupptagna. När de inte såg, eller när jag inte kunde få till en samsyn med dem. Samsyn är viktigt för en viss typ av barn. De känner sig förstådda, och på ett bra men indirekt sätt därför bekräftade, av att utan att säga speciellt mycket se samma sak som en vuxen. Den typen av intimitet skapar ett permanent utrymme i medvetandet, som man kan växa in i långt upp i vuxen ålder.

Samtidigt var det betydelsefullt för mig med personer som ingav mig en känsla av just respekt, eller rentav vördnad. Personer jag kunde se upp till. Det kunde vara den gamla fru Stridsberg på Johannesplan, som jag knappt vågade titta på, eller det kunde vara den kunskapssprudlande uppfinnaren Lars som ofta satt i långa och spännande samtal med mina föräldrar. Personer som var bortom all kritik. Som kanske var mer symboler än verkliga människor av kött och blod.

Riktigt gamla människor kan vara så. Fru Stridsberg, till exempel.

Eller kyrkor. Johannes kyrka och dess gravstenar var väl de första platserna som jag kände den där typen av helig bävan inför. Aldrig, aldrig att jag ens skulle leka med tanken att t ex gå innanför gränsen till en grav, eller, hemska tanke, gå innanför skranket till altaret i kyrkan. Jag kan nästan fortfarande bli lite yr när jag tänker på hur jag kände den gången. Heligt! Att trampa på en grav skulle dessutom ha skrämt mig. Det låg trots allt ett lik därunder. Eller ett skelett!

Mina föräldrar var inte religiösa. Tidsandan var snarast antireligiös och ganska politiserad. Men min känska av vördnad för det jag uppfattade som värdigt, ålderdomligt och heligt var stark. Den har inte avtagit med åren men har kanske skiftat fokus från människor och ting till gärningar och perspektiv.

Konst och filosofi har varit oundvikliga och jag är tacksam att såpass många av de vuxna i min barndom hade en viss respekt för sånt. Jag har sett så mycket av detta intresse hos barn som sedan blivit kloka och ansvarskännande vuxna.

Betyg i ordning och uppförande borde förresten återinföras i skolorna. Det är de viktigaste och mest praktiskt användbara betygen av alla. Att ha koll på sig och sitt, att ha självdisciplin, det är ju det som kallades "ordning". Och "uppförande" heter idag social kompetens och värdesätts enormt. Vill jag anställa någon så är dert kanske först och främst dessa två egenskaper jag letar efter. Utan dem så blir andra förtjänstfulla egenskaper ofta rätt obrukbara.

Själv skulle jag nog inte ha fått speciellt bra betyg i ordning och uppförande. I alla fall inte i ordning. Jag var rätt slarvig och disträ, gick ofta i egna tankar och kom sällan i tid till lektioner. Det är fortfarande en av mina svagare sidor.

Uppförandet var nog bättre. Jag var en ganska välartad pojke tror jag. Ingen moppe, inget gängliv, inga pangade fönster eller sånt bus. Även om sprit och tobak fascinerade. Jag prövade allt sånt ganska tidigt, kanske i trettonårsåldern. Vi hade diverse fosterbarn som var äldre än mig och tvivelaktiga som förebilder. Jag kan inte säga att jag fastnade i något missbruk eller beroende men vet inte vad som beror på rent generiskt arv och vad som beror på uppfostran och ö h t den sociala miljö jag växte upp i.

Frågorna tycks mig viktiga för alla som har med barn och ungdomar att göra.

En faktor som man nog inte bör underskatta är värdet av skönhet och harmoni i miljön. God konst, poesi, vacker musik, sådant som ger människolivet dignitet och högre värde, det är nog ofta ett bra vaccin mot olika former av lowlife. Ja, och att man som barn bereds tillfälle att känna vördnad och hysa tacksamhet. Sådant kan ju inte forceras fram men måste ges utrymme på något sätt. Och då är skönhet nog det bästa sättet. Sådant förädlar och ger innerlighet och inlevelseförmåga.

Här är en bild på min dotter Rebecka: