Intresserar man sig för, och lyssnar på, människor så märkar man snart att musik är något centralt. Folk berättar om sina liv och inte sällan kommer det fram hur de har påverkats och rentav präglats av den musik de, ofta passionerat, lyssnade till som unga.

Jag är inget undantag. Musik har varit och är något jätteviktigt för mig. Jag minns hur jag som tidig tonåring begeistrades över reflektionen att Led Zeppelin spelade intelligent. Det hade inte med låttexter att göra, det var själva musiken. Jag kände mig förstådd som intelligent människa av själva musiken. Samma, och mer så, med Bach. Speciellt fugorna. De hade jag hört som barn, hemma hos min far. Och på en barockkonsert vi gick på när jag var kanske fem eller sex. Den minns jag fortfarande.

Ta barnen på konserter! Klassiska konserter. Kammarmusik och körverk. Det vaccinerar dem mot en massa tidssjukdomar. Och de känner sig förstådda som intelligenta varelser, vilket givetvis befrämjar intelligensen. Inte minst då den emotionella intelligensen, den omdömesgilla inlevelseförmågan och sinnet för kvaliteter.

Ta barnen på konserter innan de ens hör inspelad musik! För inspelad musik är något helt annat. Tänk om barnen skulle få se ansikten på en bildskärm innan de fick se dem i verkligheten! Vi får inte tro att det nyfödda barnet är okänsligare för hörselintryck än för synintryck. Barn tar in allt. De första sinnesintrycken lägger grunden för all senare omdömesbildning. En känslomässig klangbotten. Och den börjar med första andetaget. Där är intrycket som störst.

Där är skillnaden mellan noll och ett. Den största skillnaden i världen.

Musik är att människor musicerar. Musik är det man hör av en process; en social och konstnärlig process som innehåller så mycket mer än det man hör. I en inspelning finns bara det man hör, och inte ens det.

Vissa barn kanske är helt okänsliga för denna skillnad redan från början. Men jag tror inte det är många i så fall. Personligen var jag mycket känslig för sådana skillnader och jag har lagt märke till att många barn är det, fastän de inte kan uttrycka detta i ord eller i allmänt läsbara beteenden.

Musik ordnar själen. Saker faller på plats. Det vaga kontureras och låsningar löser upp sig. Självkänslan och harmonin ökar, frustrationerna och ledan minskar.

Men visst finns det utrymme för inspelad musik. En skiva jag ofta lyssnade till som pojke var Prokoffiefs musikaliska saga Peter och vargen. Buffy Saint-Marie's Soldier Blue grep mig känslomässigt som nio-tioåring och fick mig att vilja bli indian, med korpsvart, glänsande hår, skarpskurna drag, örnnäsa och allt. Och som fyra- femåring fick jag förfoga över en trave singelskivor med gamla schlagers. Siv Malmquist och Lill-Babs, Per Myrberg med Trettifyran och sånt (pojken på kunde 0:29 kunde ha varit jag upp i dagen 1966!)

Texterna begrep man ju inte riktigt men det bidrog på sitt sätt till intelligensbefrämjandet. Man fick frågor. Man började undra och ville veta.

Allt sånt försvinner så lätt när skolan gör sitt. Det finns egentligen ingen tråkig kunskap. Kunskap är per definition intresant. Men om den inte presenteras av någon som själv är intresserad, och presenteras utanför ett begripligt sammanhang, då förefaller den givetvis tråkig, det vill säga: andligen näringsfattig. En mager saga.

Sagor ja... själv fick jag nog inte så mycket av sånt. Men jisses vilken sagoivrare vår dotter är, hon kunde sitta och lyssna på (levande, berättade) sagor precis hela dagen. Hon får aldrig nog. Men hon märker direkt om man bara berättar på slentrian, oengagerat, eller som man själv ser och känner vad man säger.  

Prinsessan leker...

Det är det viktiga. Att man ser och känner vad man säger. Och det gäller egentligen även när man spelar musik. För även musiken är något man kan se. Musik syns! Det är bara att lyssna inlevelsefullt, blunda och titta efter, så ser man den. Och här skiljer sig banal och bra musik åt. Banal musik, gjord av oengagerade studiomusiker, ser nämligen otydligare ut. Musiken, såväl som sagan, som ses och känns av den eller de som levererar den, den syns och känns av den som tar emot den.

Eller som en klok berättare sa till mig för en massa år sedan:

Se allt du säger men säg inte allt du ser.

Det gäller i minst lika hög grad musik.

Musiken förvandlar saker. Den är magisk. Den förvandlar till exempel bilder till poesi. I poesin målar man med ord. Inte på en duk, utan i en tid. Musik utspelar sig i tiden. Den tar en tid, sedan finns den bara i åhörarnas inre. Eller bara och bara förresten -- det är på sätt och vis först då den finns i sin helhet. Själva åhörandet är att likna vid en nedladdning. Och så är det ju också med sagor.

Föreställningsförmågan -- förmågan att skapa inre bilder som framkallar känslor och impulser -- är så viktig. På sätt och vis är det den som gör oss mänskliga. Det är föreställningsförmågan vi bör förädla. Den som inte kan föreställa sig saker som den inte har sett med sina ögon, den är en andefattig människa, med ett torftigt inre liv och med dystra utsikter. Musiken är visserligen inte något man i vanlig mening föreställer sig, men som ändå är som verkligast när den lever bara i vårt inre. Precis som en föreställning.

När man blundar för att bättre kunna se. Och, inte minst, känna...

Man borde sjunga varje dag i skolan. I alla årskurser.

Och recitera god dikt.

Inte för att förringa min egen person, men det bästa med mig är helt klart min fru. Hon är helt enkelt min favoritmänniska. På de nio år -- de tre gånger tre år -- vi levt, älskat och arbetat tillsammans har min respekt för henne bara ökat och ökar. Jag känner helt enkelt ingen med ett så knivskarpt omdöme som hon. Hon genomskådar det mesta och har långa antenner som med osviklig precision sträcker sig rakt in i det väsentliga. Yta går hon helt enkelt inte på. Samtidigt som hon älskar det strikta och formella. Hon kan vara den kärvaste konstkritiker och den älskligaste husmor; den vänaste älskarinna och den mest reko kamrat som tänkas kan. Hård som granit. Mjuk som siden, Skarp som glas, vän som en nyutsprungen nyponros. I kid you not. Hon är en valkyria.

Inte för att hon är speciellt förtjust i modernism men en dikt av Karin Boye infinner sig automatiskt och vägrar försvinna, nu när jag tänker på henne:

Du är min själs uppståndelse

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Jo just det: och så fyller hon år idag!

En sak som har intresserat mig så länge jag kan minnas är hur andra människor funkar i huvudet. Hur de tänker, vad som driver dem och vad de känner. Min far älskade klassisk musik och lagade utsökt mat. En passionerad finsmakare. Min mor läste till psykolog och var fosterhemsinspektör när jag växte upp. Hennes man undervisade blivande socionomer. Min farmor skrev psykologiskt djuplodande romaner. Vi filosoferade alltid mycket hemma och jag kände att mina reflektioner värdesattes. Det har nog präglat mig på ett bra sätt.

Jag ritade mycket som barn. Visst läste jag en massa ungdomsböcker periodvis, och snickrade lådbilar, trädkojor och rullbrädor, men jag återkom alltid till ritblocket och den ostörda friden tillsammans med mina egna tankar och visioner.

För barn av den sort som jag var är det viktigt att få vara ifred med sig själv ganska mycket. Att inte bli distraherad och tagen i anspråk för mycket. På scouterna gick jag i två veckor. Jag gillade idén med scouterna -- gör det fortfarande -- men det funkade inte för mig personligen. Det skulle vara fint med en scoutverksamhet som även introverta barn fick plats i. Det hade gjort mig gott.

Inte för att jag visade det men jag tappade lätt respekten för vuxna när jag upplevde dem som avtrubbade eller självupptagna. När de inte såg, eller när jag inte kunde få till en samsyn med dem. Samsyn är viktigt för en viss typ av barn. De känner sig förstådda, och på ett bra men indirekt sätt därför bekräftade, av att utan att säga speciellt mycket se samma sak som en vuxen. Den typen av intimitet skapar ett permanent utrymme i medvetandet, som man kan växa in i långt upp i vuxen ålder.

Samtidigt var det betydelsefullt för mig med personer som ingav mig en känsla av just respekt, eller rentav vördnad. Personer jag kunde se upp till. Det kunde vara den gamla fru Stridsberg på Johannesplan, som jag knappt vågade titta på, eller det kunde vara den kunskapssprudlande uppfinnaren Lars som ofta satt i långa och spännande samtal med mina föräldrar. Personer som var bortom all kritik. Som kanske var mer symboler än verkliga människor av kött och blod.

Riktigt gamla människor kan vara så. Fru Stridsberg, till exempel.

Eller kyrkor. Johannes kyrka och dess gravstenar var väl de första platserna som jag kände den där typen av helig bävan inför. Aldrig, aldrig att jag ens skulle leka med tanken att t ex gå innanför gränsen till en grav, eller, hemska tanke, gå innanför skranket till altaret i kyrkan. Jag kan nästan fortfarande bli lite yr när jag tänker på hur jag kände den gången. Heligt! Att trampa på en grav skulle dessutom ha skrämt mig. Det låg trots allt ett lik därunder. Eller ett skelett!

Mina föräldrar var inte religiösa. Tidsandan var snarast antireligiös och ganska politiserad. Men min känska av vördnad för det jag uppfattade som värdigt, ålderdomligt och heligt var stark. Den har inte avtagit med åren men har kanske skiftat fokus från människor och ting till gärningar och perspektiv.

Konst och filosofi har varit oundvikliga och jag är tacksam att såpass många av de vuxna i min barndom hade en viss respekt för sånt. Jag har sett så mycket av detta intresse hos barn som sedan blivit kloka och ansvarskännande vuxna.

Betyg i ordning och uppförande borde förresten återinföras i skolorna. Det är de viktigaste och mest praktiskt användbara betygen av alla. Att ha koll på sig och sitt, att ha självdisciplin, det är ju det som kallades "ordning". Och "uppförande" heter idag social kompetens och värdesätts enormt. Vill jag anställa någon så är dert kanske först och främst dessa två egenskaper jag letar efter. Utan dem så blir andra förtjänstfulla egenskaper ofta rätt obrukbara.

Själv skulle jag nog inte ha fått speciellt bra betyg i ordning och uppförande. I alla fall inte i ordning. Jag var rätt slarvig och disträ, gick ofta i egna tankar och kom sällan i tid till lektioner. Det är fortfarande en av mina svagare sidor.

Uppförandet var nog bättre. Jag var en ganska välartad pojke tror jag. Ingen moppe, inget gängliv, inga pangade fönster eller sånt bus. Även om sprit och tobak fascinerade. Jag prövade allt sånt ganska tidigt, kanske i trettonårsåldern. Vi hade diverse fosterbarn som var äldre än mig och tvivelaktiga som förebilder. Jag kan inte säga att jag fastnade i något missbruk eller beroende men vet inte vad som beror på rent generiskt arv och vad som beror på uppfostran och ö h t den sociala miljö jag växte upp i.

Frågorna tycks mig viktiga för alla som har med barn och ungdomar att göra.

En faktor som man nog inte bör underskatta är värdet av skönhet och harmoni i miljön. God konst, poesi, vacker musik, sådant som ger människolivet dignitet och högre värde, det är nog ofta ett bra vaccin mot olika former av lowlife. Ja, och att man som barn bereds tillfälle att känna vördnad och hysa tacksamhet. Sådant kan ju inte forceras fram men måste ges utrymme på något sätt. Och då är skönhet nog det bästa sättet. Sådant förädlar och ger innerlighet och inlevelseförmåga.

Här är en bild på min dotter Rebecka:

1962, Föddes i Göteborg, moder från Trollhättan, fader från Bergen i Norge. Mor är innerlig, fager och fantasirik, far är principfast, har motorcykel och ingenjörsskägg. Båda är konstnärliga, idérika och nyfikna. Det håller inte länge.

1963 Trollhättan. Morfar och mormor. Vaga minnen. Trevligt. Hemhjälp (jag kallade henne "Tassa La", av "Tant Larsson") och putsad koppar på väggen. Vackert. Man vinkar till båtar som glider förbi på kanalen. Morfar är doktor med egen mottagning och odlar rosor i trädgården.

1964 Johannesplan i Stockholm. Mitt emot kyrkan och parken, precis bredvid brandstation. Allt är stort. Jag har en kompis, Lena, portvaktens dotterdotter. Parken är solig. Dagisgrupper sjunger "Sudda sudda" och bilars baklyktor fascinerar med sina fantasieggande formspråk. Snörik vinter. En kompis på dagis heter Nike och blir senare i livet punktrummis och estradör.

1967 Norrviken, halvfin villaförort från 1910-talet. Två goa halvbröder till mig samt fosterstorasyster som jag blir hopplöst förälskad i. Man anar inte hur mycken olycklig kärlek en liten pojke är kapabel till. Stor tomt, mycket äpplen, fantastiskt klätterträd, fin gammal skola. Ekar och vikingagravar. Hemliga klubbar. Inackorderade fosterhemsplaceringar, socialt engagemang.

1973 Järna, förbluffande roligt i skolan (tack vare engagerad och klok waldorflärarinna, Margit Adam, och hennes passionerada intresse för allt från rosens fysionomi till Roms kejsare och arkitekter), nya vänner och ny musik (framför allt David Bowie och i viss mån Alice Cooper och Queen men så småningom även Lou Reed samt Deep Purple och Led Zeppelin ersatte gradvis The Sweet, 10cc, Johnny Cash och Elvis Presley.

1976 Norrviken igen, samt Kristofferskolan i Bromma. Och skateboard! Skolan fortsatte att väcka intressen och talanger. En fruktad fysiklärare lyckas väcka fascination för sitt ämne (glömmer aldrig när han förklarade Wankelmotorn och skillnaden mellan seriekoppling och parallellkoppling), en vördad kemilärare för sitt och en trygg klasslärare för skådespel. Metallslöjd var roligt, speciellt att driva koppar. En tråkig geologilärare fick mig att bestämma mig för att någon gång bevista Grand Canyon, vilket jag också senare gjorde). En kolerisk humanist fick oss att sjunga flerstämmigt samt väckte ett intresse för Voltaire och moralfilosofi.

1978 Göteborg och far, arbete på Arla samt seriös träning i slalom på sketeboard.

1979 Höganäs, tränar ett skateboardteam och arbetar på bondgård. Bonden har de största händer jag någonsin sett och hans fru har utan vidare ett dussin ägg i omeletten. Mycket purjolök och drömmar om Amerika.

Vintern 1980 New York, Kansas, Colorado och äntligen Arizona och Grand Canyon. Vill inte åka tillbaka så jag gör inte det. Finner vänner och vänliga människor överallt, lyssnar och lär, hjälper till och funderar mycket. Upptäcker bergklättring, mig själv och naturens magi. Liftar, läser, skriver brev, vandrar i öknar, klättrar i berg, arbetar på kringresande tivolin i Californien, flyttar till New Mexico där jag arbetar, studerar, gifter mig och får barn.

Hösten 1983 emigrerar vi till Sverige för studier, arbete och fler barn.

1985 flyttar vi till ett hus på Mörkö, en son föds 1986. En dotter 1988.

1990 tar jag mig an en skolklass och är dess huvudlärare i sex år, därefter ämneslärare i olika klasser, från 1997 till 1999 på gymnasienivå i Västerås.

1996 skilsmässa, 1998 flyttar exfru och barnen till Arizona utan mig.

1993 - 2000 ger kurser och föreläsningar för lärare och skolledare i Baltikum och Ryssland, i konstnärligt präglad undervisning, introspektiv teknik och postmaterialistisk pedagogik, halvårsvis på Tallinn Pedagogical University.

2000 lämnar det offentliga, arbetar på hemtjänst samt med palliativvård.

2002 tills vidare, verksam som socialterapeut och handledare.

2005 åter gift, nu med Emma, född Larsson, nu Kieding.

2007 dotter född. 2009 köper hus i Vagnhärad.